Ledare: Hög tid för oro
Travarna av lax och sill på det klassiska julbordet borde vara nog för att rendera julen omdömet "fiskens högtid". (För människan naturligtvis, som får äta, inte för fisken som blir äten.)
Det fina med fisk är att det är både nyttigt och gott. Även om vi äter för mycket av det mesta på jul kan vi mildra vårt samvete med att fiskfettet vi proppar i oss i alla fall är av den välgörande sorten (gör oss till och med smartare sägs det), som vi knappt kan äta för mycket av. Fiskälskare bör alltså av både hälso- och njutningsskäl måna om fiskens plats på framtida julbord.
Säkert oroar sig en del av dem. De senaste årens diskussioner om fisket har ju främst handlat om utfiskning och utrotningshot. Men hur orolig bör man egentligen vara?
När det gäller just laxen och sillen blir svaret: inte särskilt. Dessa fisksorter finns det fortfarande gott om i haven, än så länge. Värre är det för ålen, en annan julfavorit. Den betraktas som så starkt hotad att EU nu tänker ge den en egen återhämtningsplan. Torsken ska vi inte ens tala om. Dess svåra situation har det larmats om länge. Som alltid, men i synnerhet när det gäller fisket, beror dock allt på vem man frågar.
I Kalix Älvdal har fiskerättsägare gått ihop och klagat på Fiskeriverkets förväntningar om laxbeståndet i Kalix älv (NSD 22/12). Enligt verket kommer ökningen av uppvandrad vildlax att bli 37 procent nästa år och 66 procent 2010. Inte realistiskt anser Kalix-gruppen, som tror att yrkesfiskets fångster underskattats av Fiskeriverket. Gruppen ser stora fångster för yrkesfisket som ett hot mot fisketurismen i älvsystemet.
I torskdebatten, ett annat exempel, har miljörörelser och forskare larmat om tomma hav medan många fiskare framhärdat i uppfattningen att det aldrig funnits så mycket fisk.
Och så där brukar det se ut. Forskare säger en sak, Fiskeriverket en annan och fiskare en tredje (skiljer man ut yrkesfiskare och sportfiskare blir det ännu en grupp att räkna med i debatten).
En sak är dock säker. Dagens fiskepolitik är inte hållbar, på något sätt.
Alltför mycket tyder på att fiskebestånden på en del platser i europeiska vatten börjat komma farligt nära gränsen för kollaps. Politikernas reaktion är tvetydig. I fredags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeriministrar att sänka torskkvoten i Kattegatt med 25 procent. Samtidigt fortsätter samma ministrar att pumpa in subventionspengar i en alltför stor europeisk fiskeflotta med alltför dålig lönsamhet. Så länge det sker kommer fisketrycket, legalt och illegalt, att hållas uppe. Och den kortsiktiga, oekonomiska förvaltningen av Europas fiskevatten att fortsätta.
Någon god framtid för fisken kan vi därför inte se fram emot. Inte så länge EU:s fiskepolitik förblir rutten och skämd.
När det gäller just laxen och sillen blir svaret: inte särskilt. Dessa fisksorter finns det fortfarande gott om i haven, än så länge. Värre är det för ålen, en annan julfavorit. Den betraktas som så starkt hotad att EU nu tänker ge den en egen återhämtningsplan. Torsken ska vi inte ens tala om. Dess svåra situation har det larmats om länge. Som alltid, men i synnerhet när det gäller fisket, beror dock allt på vem man frågar.
I Kalix Älvdal har fiskerättsägare gått ihop och klagat på Fiskeriverkets förväntningar om laxbeståndet i Kalix älv (NSD 22/12). Enligt verket kommer ökningen av uppvandrad vildlax att bli 37 procent nästa år och 66 procent 2010. Inte realistiskt anser Kalix-gruppen, som tror att yrkesfiskets fångster underskattats av Fiskeriverket. Gruppen ser stora fångster för yrkesfisket som ett hot mot fisketurismen i älvsystemet.
I torskdebatten, ett annat exempel, har miljörörelser och forskare larmat om tomma hav medan många fiskare framhärdat i uppfattningen att det aldrig funnits så mycket fisk.
Och så där brukar det se ut. Forskare säger en sak, Fiskeriverket en annan och fiskare en tredje (skiljer man ut yrkesfiskare och sportfiskare blir det ännu en grupp att räkna med i debatten).
En sak är dock säker. Dagens fiskepolitik är inte hållbar, på något sätt.
Alltför mycket tyder på att fiskebestånden på en del platser i europeiska vatten börjat komma farligt nära gränsen för kollaps. Politikernas reaktion är tvetydig. I fredags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeriministrar att sänka torskkvoten i Kattegatt med 25 procent. Samtidigt fortsätter samma ministrar att pumpa in subventionspengar i en alltför stor europeisk fiskeflotta med alltför dålig lönsamhet. Så länge det sker kommer fisketrycket, legalt och illegalt, att hållas uppe. Och den kortsiktiga, oekonomiska förvaltningen av Europas fiskevatten att fortsätta.
Någon god framtid för fisken kan vi därför inte se fram emot. Inte så länge EU:s fiskepolitik förblir rutten och skämd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar