Per. Johansson
utanför Ludvika fick den
här fina Laxen 11/7 kl.09.00 på
utanför Ludvika fick den
här fina Laxen 11/7 kl.09.00 på
"Ivans nacke" i Byske älven, Lawson Spey heter flugan Laxen högg på.
Vikt 7 kg.
Per-Anton (son till Per.)
tog en Havsöring på samma ställe
vid 19.00 tiden, flugan en Thunder Spey.
Per-Anton (son till Per.)
tog en Havsöring på samma ställe
vid 19.00 tiden, flugan en Thunder Spey.
Vikt 1.6 kg.
Speyflugans renässans.
Gold Speal, Black King, Lady Caroline
Paul Little är ett världsnamn inom flugbindning, med specialitet laxflugor.
Speyflugans renässans.
Gold Speal, Black King, Lady Caroline
Paul Little är ett världsnamn inom flugbindning, med specialitet laxflugor.
Här berättar han lite om speyflugor .
Bakom det växande intresset för att binda och fiska speyflugor ligger delvis säkert det nordamerikanska fisket efter steelhead, och utövarnas ny tolkningar av flugtypen. Flugor med ett långt och rörligt hackel är något av en nyckel i det fisket. Syd Glasso var en av pionjärerna i konsten att skapa moderna varianter av speyflugorna. Hela hackel fick utgöra vingar istället för, som traditionellt är, fjädersegment från sjöfågel. Hackel i klara färger fick er sätta mer diskreta, oftast från häger. Förnyelsen beskrivs i två bra böcker, Spey Flies and Dee Flies av John Shewey och Spey Flies and how to tie them av Bob Veverka. Tydliga fotoillustrationer lämnar inget i övrigt att önska vad gäller bindinstruktioner.
Lättåtkomliga material
Klassiska speyflugor bands av lättillgängliga material i oansenliga färger. Som kroppsmaterial valdes mestadels »berlin ull«, från marinofår. Ullen har fin struktur, är lätt att färga och är enkel att dubba med för att forma flugans kropp.
Kroppshackel utgjordes oftast av hägerns rygg- och bröstfjädrar eller så togs det från den »mystiska« Spey Cock´s stjärttäckare. Den senare fågeln har gett upphov till diskussioner, huruvida den var en särskilt framavlad ras eller en vanlig tupp som fanns vid Speyside på den tiden. Fronthacklet hämtades från kricka, bläsand, pärlhöna eller guldfasan.
Ribbingmaterialet var flat och oval metall tinsel i silver och guld.
För vingarna på dessa flugor användes gräsandhanens i topparna bronsaktigt färgade fjädrar.
Kompositionen var tämligen enkel: dubbad kropp, långt mjukt hackel, ribbingar och en lågt liggande vinge. Materialval och mönster hade ett bestämt syfte. Spey flugorna skulle likna en av laxens många byten till havsräkor. Bilder från den tid en visar flugor med tunna kroppar, långa svepande hackel och lågt liggande vingar, hacklen föreställde benen och vingen räkans skal. Typiska gamla speyflugemönster är Black King, Gold Speal och Lady Caroline.
Bakom det växande intresset för att binda och fiska speyflugor ligger delvis säkert det nordamerikanska fisket efter steelhead, och utövarnas ny tolkningar av flugtypen. Flugor med ett långt och rörligt hackel är något av en nyckel i det fisket. Syd Glasso var en av pionjärerna i konsten att skapa moderna varianter av speyflugorna. Hela hackel fick utgöra vingar istället för, som traditionellt är, fjädersegment från sjöfågel. Hackel i klara färger fick er sätta mer diskreta, oftast från häger. Förnyelsen beskrivs i två bra böcker, Spey Flies and Dee Flies av John Shewey och Spey Flies and how to tie them av Bob Veverka. Tydliga fotoillustrationer lämnar inget i övrigt att önska vad gäller bindinstruktioner.
Lättåtkomliga material
Klassiska speyflugor bands av lättillgängliga material i oansenliga färger. Som kroppsmaterial valdes mestadels »berlin ull«, från marinofår. Ullen har fin struktur, är lätt att färga och är enkel att dubba med för att forma flugans kropp.
Kroppshackel utgjordes oftast av hägerns rygg- och bröstfjädrar eller så togs det från den »mystiska« Spey Cock´s stjärttäckare. Den senare fågeln har gett upphov till diskussioner, huruvida den var en särskilt framavlad ras eller en vanlig tupp som fanns vid Speyside på den tiden. Fronthacklet hämtades från kricka, bläsand, pärlhöna eller guldfasan.
Ribbingmaterialet var flat och oval metall tinsel i silver och guld.
För vingarna på dessa flugor användes gräsandhanens i topparna bronsaktigt färgade fjädrar.
Kompositionen var tämligen enkel: dubbad kropp, långt mjukt hackel, ribbingar och en lågt liggande vinge. Materialval och mönster hade ett bestämt syfte. Spey flugorna skulle likna en av laxens många byten till havsräkor. Bilder från den tid en visar flugor med tunna kroppar, långa svepande hackel och lågt liggande vingar, hacklen föreställde benen och vingen räkans skal. Typiska gamla speyflugemönster är Black King, Gold Speal och Lady Caroline.
Inlägg
